Nu ska jag sova, godnatt!

Sebastian: Ett stort hav mellan Europa och USA?

Malin: Jaha! SAHARA! Nej, vad säger jag? Svarta öknen!

Innan jag börjar vill jag bara förtydliga att jag inte har på mig en teletubbiedräkt! Utan det är två plagg, TVÅ.

Nummer 1: Sticka

Min slöjdlärare blir helt lyrisk och springer 20 varv runt klassrummet varje gång jag plockar upp ett par stickor. På tre minuter har jag stickat ett par vantar, och det mina vänner (och största fans) är inte ens min rekordtid. Jag går under namnet "blixt-stickaren" och på skolan får jag ständigt frågor om hur jag gör. Jag brukar svara att det finns tre enkla steg och så här lyder dem:

Steg 1: Föds med talangen att sticka.

Steg 2: Allt sitter i hållningen. Om du inte böjer armarna tillräckligt mycket och inte sitter tillräckligt rakt i ryggen, då går det dåligt.

Steg 3: Uttrycket är viktigast. Det handlar om att se ut som en dryg och sofistikerad människa annars är du så gott som körd.

I skateparken är jag en kung. Jag gör alla möjliga tricks och jag vet inte ens hur många små lärlingar jag haft genom åren som professionell skatare. Alla imponeras över mina improviserade tricks och hastigheterna jag kan komma upp i. Jag körde till och med förbi en del bilar på E4:an en gång.

Jag har hunnit rulla fram och tillbaka 100 gånger innan jag ens sagt mitt namn. Mattan har dessutom aldrig stoppat mig. Bara det faktum att jag faktiskt syns på bilden och inte bara är ett suddigt streck är helt otroligt. Det visar verkligen vilken kvalité det är på min webcam.

Skridskor och särskilt hockey är också en av mina storartade talanger. Damlaget i Skellefteå AIK la ned då jag tackade nej till erbjudandet att spela med dem. Jag har inte tid och det skulle vara orättvist mot de andra lagen eftersom de skulle förlora så stort mot mitt lag. Ibland är jag för omtänksam för mitt eget bästa...

Då jag har mitt Prince racket i min hand är jag oslagbar. Min serve går som en raket över nätet och jag tar poäng varje gång. Blicken i mina ögon fryser motspelaren till is och med en snabb snärt har jag vunnit en match med 40 - 0. Björn Borg har självfallet ringt mig ett par gånger, men jag är inte intresserad av att möta honom i en match då jag redan vet att han kommer att förlora.

Jag är mycket skickligare än Slash, och att jag också kan sjunga som en riktig stjärna förbättrar mitt gitarrspelande med hästlängder. Hela familjen ber mig ständigt att spela en stund för dem, eftersom all musik i världen inte är nog tillfredställande efter de sett ett av mina framträdanden. På bilden ovan spelar och sjunger jag "All by myself" med Céline Dion. Otroligt vackert! Grannarna började banka i väggarna i entusiasm och då jag var klar med min lilla truddelutt hörde jag hur de grät allihop.

Så där har ni det, en liten lista på några av mina färdigheter. Ibland överrumplas jag själv av mina otroliga gåvor. Ni som funderat över varför jag kallas för Gudagåvan har äntligen fått ett svar. Jag kallas Gudagåvan därför att jag helt enkelt är en gåva till världen från gud.

Så för er som vill se mig alldeles skärrad och skakis. Kom till Nordanåteatern imorgon 18.30

Min pappa bor rätt långt borta. Inte super långt bort egentligen, men vissa dagar känns det som om det är mil till stan. Vi bor dessutom längt uppe i en brant backe utan någon belysning och som är täckt med skog på båda sidor. Så i mörkret och i kylan inbillar man sig lätt saker. Så där går jag och fryser, lyckligt ovetandes om vad som just då händer i mitt hus.

Alla skellefteåbor vet vilka de så kallade "dövstumma" är och tydligen hade de gjort besök i vårt hus förra veckan. Vi här hemma har sedan dess varit galet paranoida och lovat varandra att vi ska släcka alla lampor, gömma allt av värde och låsa dörren. Jag var helt säker på att det inte var någon hemma, så att lamporna lyste tyckte jag först var lite konstigt men jag tänkte inte riktigt på det förrän lampan i min systers rum tändes. Jag fick panik. Skulle jag gå upp för backen och försöka slåss mot de här hemska människorna eller skulle jag lägga benen på ryggen och dra därifrån? Jag beslutade mig för att slåss, min datorn var ju trots allt där inne! Så jag kom på en plan. Jag räknade ut vilken väg runt köksön jag skulle springa för att hinna till knivarna så fort som möjligt. Jag räknade ut ungefär hur mycket skada jag kunde göra med ett par hörlurar till en mobil, ett busskort och ett par nycklar. Dessutom tänkte jag på hur det skulle kännas att själv bli knivhuggen, i magen eller till och med i hjärtat. Om jag skulle dö redan i hallen så fort jag klev innanför dörren eller om jag skulle hinna in i vardagsrummet. Om ambulansen skulle komma i tid eller om det sista jag skulle se var deras ansikten. Det var frukansvärt.

Då jag gick in på gården pumpade adrenalinet och jag var redo att möta vad som helst. På håll tittade jag in genom fönstrerna och jag såg något rött röra sig inne i huset. Jag visste att de inte kunde se mig från där jag stog så snabbt skyndade jag mig mot dörren. Jag slet nedhandtaget och det var låst. Jag fumlade med nycklarna för att låsa upp dörren då jag såg att det gick någon mot den och låset vreds om. Jag hade nycklarna i högsta hugg, beredd att genomborra personen bakom dörren med nyckeln, och då jag såg att det var min syster som stod i dörröppningen var det väldigt nära att hon skulle känna smaken av metall i magen. Hon skrattar bara åt mig nu, men hon förstår inte hur rädd jag egentligen var.

Det här blev ett bibel långt inlägg om just en händelse men det var så hemskt. Att jag dessutom glömt min mobil hemma idag och inte kunde ringa någon gjorde inte saken bättre alls. Jag tror egentligen inte mycket på ödet, men just i stundens hetta tänkte jag nog att jag var "menad" för att skydda huset och alla värdesaker det innehåller.